Valskådning från Quebec

Vi hade gett upp i dimman när naturguiden bad alla att vara tysta. Sedan hörde vi den innan vi såg den, ett långt sus av luft någonstans på babordssidan. En sillval kom fram ur det grå kanske två båtlängder bort, så lång att ryggen fortsatte rulla förbi långt efter att blåshålet försvunnit under ytan. Halva däcket drog efter andan på samma gång. På vägen hem stannade chauffören ovanför floden så att vi kunde se ljuset bli orange över Charlevoix. Lång dag, värd att gå upp tidigt för.

Min pappa är 81 och var nervös inför båtturen. Den stora båten hade en varm salong med jättelika fönster, ett kafé och riktiga toaletter, så han satt inne med en kaffe och gick ut varje gång guiden ropade ut en val. När salongen fylldes efter den andra kajen ordnade en i besättningen en stol vid fönstret åt honom utan att någon bett om det. När en knölval lyfte stjärtfenan precis framför fören stod han vid relingen före mig. Han har berättat historien på varenda familjemiddag sedan dess.

Jag reser ensam och kör inte bil, så bussen var mitt enda alternativ. Guiden på bussen berättade om varje by, de gamla kyrkorna, kullarna där meteoriten slog ner, och tiden gick lätt. På Zodiacen väntade vi länge utan att se något, och sedan kom två sillvalar upp tillsammans och blåste i samma ögonblick, ett ljud jag inte hade väntat mig, djupt och blött. Jackan jag fick låna höll ute det mesta av stänket. Jag var frusen, lycklig och väldigt hungrig, eftersom jag inte hade köpt lunchlådan. Köp lunchlådan.

Jag bokade Zodiacen åt min dotter, som är fjorton och vill läsa marinbiologi. Hon frågade ut naturguiden i två timmar och fick svar på varenda fråga, om krill, om varför vitvalarna är vita, om det kalla vattnet som strömmar upp från den djupa rännan. Vi såg vikvalar, sillvalar och en grupp sälar som sov på en klippa. På väg tillbaka saktade föraren in nära fjordens klippväggar och stängde av motorn så att vi kunde höra vattnet. Min dotter har nu en valaffisch ovanför sängen och en ny lista med universitet.

Vi tog dagsturen så att ingen behövde köra efter en sen kväll i gamla stan. Bussen gick prick kl. 9, guiden visade oss vattenfallet och ön på väg ut ur stan, och vi stannade vid en utsiktsplats ovanför Baie-Saint-Paul för att fota. Vid kajen åt vi våra mackor i solen, sedan tog den stora båten oss ut förbi fyren. Vitvalar först, sedan en vikval, sedan en lång väntan, sedan en sillval som kom upp tre gånger bredvid oss. Tillbaka vid fontänen strax efter att det mörknat. Jag sov hela vägen hem och hade inte dåligt samvete för det.

Min man blir sjösjuk på färjor, så vi bokade bussturen med den stora båten och satt mitt i nedre salongen nära fönstren. Han mådde bra hela tiden. Naturguiden pratade engelska och franska och bytte mellan dem utan ansträngning, och hon verkade känna igen varje val på hur den rörde sig. Vi såg vitvalar nära Tadoussac, en vikval som cirklade runt båten gång på gång, och långt ute ett blås så högt att guiden sa att det kunde vara en blåval. Hon ville inte lova något. Jag älskade att hon inte ville lova något.